Stålhenriks födelse och död.
Trots att vi aldrig fick lära känna dig älskade vi dig!
På morgonen söndag den 3:e april hade Droppens juver sinat och vi blev oroliga att allt inte stod rätt till med fölet, men efter att vi sökt information på internet och pratat med människor som är vana vid dräktiga ston blev vi lite lugnare. Det är tydligen inte så ovanligt att ston fyller sina juver och sen går det tillbaka lite och sedan så fylls dom på igen.
När vi kom
ut till hagen på morgonen måndag den 4:e april hade Stålhenriks framhovar redan
kommit ut. Droppen hade svårt att föda honom själv, så Jenny hjälpte till att
dra. Stålhenrik satt stenhårt fast, så vi fick ringa veterinären. Han rörde inte
på hovarna alls, så redan nu misstänkte vi att allt inte var som det skulle.
Veterinären
konstaterade att Stålhenrik låg med pannan framåt istället för nosen, han hade
alltså huvudet inböjt mot bringan. Nu visste vi att han var död, men vi måste få
ut honom förstås för att Droppen inte skulle bli sjuk.
Veterinärerna lyckades böja fram Stålhenriks nos så att Droppen kunde föda
honom. Hon fick många olika mediciner, ryggmärgsbedövning och sedan
värkförstärkande medel.
Stålhenrik
var så vacker, alldeles brun med svart man och svans. Tre hovar var mörka och en
var ljus. Det är svårt att veta om han skulle blivit skimmel, fux eller brun.
Han hade arvsanlag för alla dessa färger.
Lars håller
Stålhenrik och ska lägga honom i hans grav.
Åse vill
också vara med och ta adjö av lilla Stålhenrik.
Nu har han
fått lägga sig till rätta. Sov gott lille vän!
Lars och
Åse begraver Stålhenrik. Vila i frid lille vän!
Droppen
visste nog mer än vi om att hennes föl inte skulle leva. Hon brydde sig inte ens
om att hälsa på honom, utan såg till att äta och vila ordentligt efter den tuffa
förlossningen.
Varför Stålhenrik dog i sin mammas mage vet ju ingen förstås, men troligtvis hände något i samband med att han vände sig till utdrivningsläge. Frambenen låg rätt, men inte huvudet, kanske hade navelsträngen trasslat in sig i hans långa ben och gått av?